Skriv ut

Furulids festplats i Sjögestad

1931 byggdes Furulids festplats vid Sjögestad. Den var belägen vid den så kallade Galgbacken strax bredvid där Sjögestad Motell numera ligger. Marken där Furulid byggdes ägdes av torparen och gårdssnickaren Höglund. Denne hade arbetat hela sitt vuxna liv som gårdssnickare på Solla Herrgård. Även Höglunds far och farfar hade arbetat större delen av sina liv där. De bodde på Torpet Sandstugan som tillhörde Solla Herrgård.

Höglund erbjöds att på gamla dagar köpa torpet där han och hans föräldrar bott under de många år de arbetat på Solla Herrgård. Torpet var på 16-17 tunnland varav två tredjedelar kärr- och hagmark. Priset var 6 500 kr. Naturligtvis ville Höglund köpa. Han kunde betala handpenningen 2 000 kr som erlades kontant och han fick då köpebrev. Resterande 4 500 kr skulle betalas när Höglunds beviljats egnahemslån från Hushållningssällskapet. Köparen Höglund tillträdde den 14 mars 1930.

Inom Sjögestads socken fanns en Arbetarekommun och en SSU-klubb. De ville gärna anlägga en festplats. De undersökte möjligheter att få hyra mark att bygga på. Men ingen markägare ville släppa till mark. Till Sandstugan hörde en liten hagmark bevuxen med tallar och som delvis använts som ett grustag. Man gjorde upp med nye markägaren Höglund att få hyra marken till ett pris om 300 kr per år. Välkomna pengar för Höglund som enligt köpekontrakt sedan en tid var ägare till marken. Men det blev oro i vissa läger i Sjögestad när man fick klart för sig att Arbetarekommunen var på väg att bygga en festplats. Höglund fick av tidigare ägaren Solla Herrgård upplysningen att han inte hade rätt att hyra ut marken eftersom han ännu inte erlagt full betalning för fastighetsköpet. Det blev en juridisk process som konstaterade att Höglund, som markägare, hade full rätt att handla som han gjort.

Solla Herrgård skrev till Hushållningssällskapet att Höglunds egnahemslån inte borde beviljas. I skrivelsen framhölls bl a att festplatsen skulle bli ett tillhåll för ”yrkesmässigt festande” och festandet kunde betyda eldfara för den närliggande skogen. Skrivelsen fick effekt. Hushållningssällskapet annullerade lånet. Höglund fick nu 4 dagar på sig att skaffa fram pengar till att lösa resterande del av lånet 4 579 kr annars skulle det vidtas exekutiva åtgärder mot familjen Höglund vilket skulle ställa familjen på bar backe. Om nu inte Höglund tog tillbaka löftet om att hyra ut marken till Arbetarekommunen. Höglund var ståndaktig och lyckades låna upp 2 500 kr. Arbetarekommun samlade in resterande 2 070 kr bland sina medlemmar. Mycket pengar på 1930-talet. När köpesumman betalades bestod den av några hundralappar men mest av femmor och tior. Men så var det ju småfolk som samlat ihop dem. Nu sitter Höglund säker i sin stuga och arbetarorganisationerna på sin festplats.

Som en följd av konfrontationen fick Höglund sluta som gårdssnickare och även sonen som tidvis arbetat där fick sluta. Det var tacken för flera generationers arbete på gården. Herrgården kunde nu dock tänka sig att upplåta mark till fester och dans. Nationella Ungdomsförbundet fick disponera mark till festplats inte långt från Furulid. Den första stora konkurrensmatchen gick av stapeln en sommarhelg. Det blev Furulid som drog längsta strået med omkring 2 000 besökare medan konkurrenten endast fick ringa besökare.
Det som här refererats är ett sammandrag av en artikel i Östergötlands Folkblad 1931.

 Namnlös

Några eldsjälar som var verksamma på festplatsen

Efter denna besvärliga inledning år 1931 arrangerades sedan dans, familjefester och teater 4-6 gånger under somrarna. Ofta dans på lördagskvällen och familjefest på söndagen med dans och teater. Furulid var mycket populär bland ungdomen i Sjögestad och Mantorp med omnejd. Den hyrdes även ut till föreningar i närheten. Ett stort arrangemang gick om intet någon gång på 50-talet. Snoddas Nordgren var engagerad men lämnade efter en tid återbud. Kanske lika bra det. Hade nog varit svårt att få utrymme för alla de åskådare som han drog.
Furulid var i bruk i 24 år. Sista offentliga festen var 1955. Dansbanan och byggnaderna revs slutligen 1958.

Furulid 2

Sammanställt av BENGT JOHANSSON

Furulid

Några betraktelser från svunnen tid

Fest i Furulid!

Bara orden väckte förväntan. Det pirrade till lite i kroppen, när man läste på anslagstavlan eller såg annonsen om att det skulle bli fest. Tankarna började snurra och frågorna hopade sej.
Vem kommer dit, alltså vilka tjejer kommer dit? Vilken orkester ska spela? Är det fest någon annanstans, som kommer att konkurrera? Solmark i Vikingstad, kanske. Eller ”Skrothögen” i Spångsholm. Fast till det senare stället kommer väl bara en massa Mantorpsfrön!
Och hur blir vädret på lördag? Blir det regn är hela dagen, ja, hela livet, förstört. Man svävade mellan hopp och förtvivlan allt medan lördagen närmade sej.

Furulid! Smaka på ordet. En tallbacke. Den var belägen i närheten av den forna avrättningsplatsen i Sjögestad, Galgbacken, på gränsen till den något mera välmående socknen Mantorp. Och tallar var det gott om i Furulid. Marken var delvis gräsbevuxen, men också bemängd med nedfallna tallbarr. Lite dystert gråbrunt, men mjukt och behagligt att gå på. För tjejer med höga klackar kunde det kanske vara lite besvärligt på vissa ställen.

Men tjejerna höll ju mest till på dansbanan! För min del stod jag, som nybliven tonåring mest bredvid dansbanan, där jag beundrade de som kunde dansa och framförallt de som vågade gå upp på dansbanan och utsätta sej för allas blickar. Man drömde naturligtvis om att en gång kanske …

Furulid drevs av Sjögestads arbetarekommun med ordföranden och skomakaren Edvin Andersson (sedermera Sjögerud) i spetsen. Det hade funnits en SSU-klubb, som också deltagit i arrangemangen av festerna men den var nedlagd sedan en tid tillbaka. Gubbarna i arbetarekommunen tyckte, jag talar nu om mitten av 40-talet, att det skulle vara bra att få in lite ungt blod i verksamheten, att få lite hjälp med festarrangemangen och att (kanske) skola in några tänkbara kommunpolitiker.

Furulid 3

Ett gäng SSU:are på taket till Furulids entré. Bild från 1950

En dag kom därför min något yngre kamrat Bosse, som var son till ovannämnde Edvin Sjögerud och sade: ”Farsan tycker att vi ska bilda en SSU-klubb i Sjögestad och att du ska vara ordförande”! Och så blev det!! Detta var nådens år 1948, jag var 16 år och Bosse var 15. Han blev vice ordförande. Furulid blev vår ”klubblokal” på sommaren och på vintern höll vi till i det välkända nöjespalatset ”Lokalen” uppe vid Mellangården.
Vi lyckades få ihop 12-15 ungdomar av båda könen och hade regelbundna klubbmöten, deltog i distriktsmöten och ordnade egna fester. Vi åkte också på SSU-läger såsom till Hälla Hage i Borensberg. Klubben döptes till SDUK Framåt, för så hade den förra klubben hetat och det var ju praktiskt med samma namn, sa´ man!

Efter några månader började tjejerna i klubben att knorra. Dom påstod att skulle det bli någon ordning och framtid för den här klubben, ”så måste ni killar lära er att dansa”! Då gick proppen ur för många av oss ganska ”tuff-blyga” killar. Det här var ju vår stora chans! En grammofon och några stenkakor fixades och dansbanan i Furulid gjordes hyfsat dansbar med några flagor av stearinljus, för det hade vi sett att det gjorde Edvin och gubbarna när det var fest. Sen satte tjejerna igång med att lära ut grunderna i foxtrot och slowfox och till och med vals till ett antal fumliga grabbar i 15-16-årsåldern, bl.a. undertecknad.

Andra, som lärdes upp i den ädla danskonsten, var bland andra Bror ”Brolla” Svensson, Tage Johansson, Berndt ”Byck” Pettersson (sedermera Palborn), Bosse Sjögerud (som blev kallad ”Smygarn”, på grund av den dansstil han praktiserade), Bengt ”Paj” Augustsson, Helge Karlsson, Rolf och Sixten Hultman, Karl-Erik ”Kalle” Karlsson, Folke Vistrand med flera. Och vilka var då dessa danstörstande flickor? Jag minns många av dem med stor glädje och lite pirr i hjärtat, när jag tänker tillbaka på den tiden. Där var till exempel Inger Grahn, Britta och Eivor Blixt, Maj-Lis Sjögerud, Anna-Lisa Rodin, Gun Björn, Vally Vistrand, Britta Augustsson, Maj Vestman, Irene Kindstrand och säkert några till.

Furulid var ju, som ni förstår, en viktig plats för oss den här tiden. Jag minns den gången, när man köpte sina första dansbiljetter (jo, det kostade lite att dansa), gick fram till favorittjejen, bockade sej lite (som man själv tyckte) lagom avspänt sade ”Får jag lov” och steg upp på Furulids nytalkade dansbana och började dansa. Ofta till musik av Dennis orkester från Vikingstad med Lennart och Hoggan. Den känslan kan inte beskrivas. Den måste upplevas!

Men det var ju inte bara dans i Furulid. Där fanns även ett godisstånd, ett kafé, där man kunde köpa kaffe, smörgåsar med ägg och ansjovis eller om plånboken var tunn, en ost- eller korvmacka. Där såldes också läsk, mazariner och kanske en kokosboll. Man kunde också i bakfickor, innerfickor och i vissa busksnår ana förekomsten av andra drycker, om vilket jag dock känner till väldigt lite. Följderna av dessa drycker kunde ibland anas framåt kvällen.

Naturligtvis fanns där också en skjutbana, där man med luftgevär och små pilar med tofs kunde skjuta och vinna fina priser. Man kunde också vinna priser på pilkastning liksom även i tombolan. I tombolan var en del vinster ”hemliga”. Dragningen på dessa hemliga vinster skedde senare på kvällen. Ett smart drag för att få folk att stanna så länge som möjligt.

Furulid var också en av de få festplatser på den östgötska vischan, som hade en separat teater med ridå, kulisser. Och sittplatser i form av välputsade plankor vilande på träbockar. Där uppträdde och roade genom åren många olika artister och sällskap. Västra Hargs-amatörerna under ledning av Karl-Erik Kindell uppträdde flera gånger, men även IOGT-gänget från Linköping med bland andra Sven-Inge Pettersson och Hasse Linder gjorde stor succe. En artist av hög dignitet var sångerskan och skådespelerskan Moniqa (obs stavningen) Sunnerberg från Linköping, som har spelat revy över hela Sverige och även medverkat i filmer.

Furulid 4

IOGT-gänget från Linköping uppträdde i Furulid

Namnlös4

Moniqa Sunnerberg underhöll även ute bland publiken

Ett något udda inslag var också framträdandet av det lokala SSU-gänget, som bjöd på en del underhållning av varierande kvalitet. Men ofta väldigt uppskattat. Där fanns Inger Grahn och Britta Blixt, som sjöng och utgjorde ”blickfång”, men även Helge Karlsson (smörsångare), Rune ”Spik-Kalle” Gustavsson (humorist) och Stig Johansson (”regissör” och allt i allo). Bland de mer vågade och uppmärksammade inslagen kan nämnas, när vi släpade upp en så kallad badbåt av masonit på scenen och sittande i den sjöng Britta och Stig ”Res med mej Stina. i en roddbåt till Kina”

Namnlös5

Men dansbanan var naturligtvis nummer 1 som attraktion betraktat. Där spelade inte bara Dennis orkester utan även Gösta Johanssons, flickfavoriten Hasse Hjort med orkester och någon gång, minns jag, Arne Bergelings från Mjölby. En nackdel var ju att dansbanan saknade tak, vilket grannsocknen Vikingstads festplats, Solmark, hade. Vid regn var det ju inget vidare, men under en ljum sommarkväll med månsken och ljumma vindar var Furulid oslagbart.

Det sanitära var ganska bra ordnat med två torrdass, med intressant graffitti på väggarna. Speciellt på damernas efter vad jag har hört. Det fanns förstås också vatten i kanna och handdukar. Utanför den magnifika entréportalen med kur för biljettförsäljning, fanns cykelförvaring. Det kostade 25 öre, tror jag, att få cykeln bevakad. De som skötte detta ganska trista jobb fick oftast behålla influtna slantar som ersättning (skattefritt)!

Men säj den lycka, som varar för evigt! SSU-klubben lades ner efter endast 2.5 år. Det var den dagen då Irene Kindstrand (sekreterare) konstaterade att ”nu är jag ensam tjej och det är så ”träligt” så jag kommer inte mer”! I samma veva bildades IK Sjöge och de kvarvarande grabbarna attraherades mera av tanken att en fotbollskarriär var nog bättre än en framtid som politiker.

I mitten på 50-talet hade folkparkerna i Linköping och Mjölby större dragningskraft med fina artister och danspalats än de pittoreska, men mindre komfortabla festplatserna på vischan, så då lades även idyllen Furulid ner. Ledsamt och med sorg i hjärtat hos många. 1955 var det definitivt slut. Efter en tid plockade man ner dansbana och teaterlada och istället byggdes ”Sveriges första motell” på den gamla tallbacken Furulid . En epok var tillända!

Stig Johansson
Utflyttad, men i hjärtat alltid, Sjögestabo

Namnlös6

Kassasammanställning från Familjefest 1952. Entrén var 50 öre. Dansbiljett 15 öre, 8 för en krona. Arvodet till orkestern var 85 kr

Namnlös7